TILL MINNE AV "MYZAN"

1999 03 14 - 2012 04 19

I flera år har vi sagt att den dagen då Myzan ska lämnas oss måste bli hemsk. Hon var trots allt en "favorit" i flocken. Fotot ovan är tagit dagen innan, kan man tro att hon var 13 år och lite till? Och vår sista blue roan & tan cocker (just nu).

Att skriva till minne av Myzan har jag också bävat för, aldrig mer få kalla henne för "Myzan-Pyzan-Apanzon" som vi gjorde här hemma. Vår goa gamla hund som så sent som i september/oktober 2011 flög runt på agility-barnorna och tävlade officiellt. Sista tävlingen blev hon dessutom placerad på och fick rosett!

Hörseln försvann vid 9 års ålder vilket ställde till det lite i agilityn. Men husse fick lära sig att när han skickat in henne i tunneln måste han stå där hon kom ut i andra ändan av tunneln så hon visste var han var. En gång glömde Olle det och då sprang hon till domaren med frågande blick? "varför kör vi inte vidare" Olle fick förklara för domaren och han log.

Men först var hon min lydnadshund och vi tog LP I i lydnadsklass på höga poäng och vi tog ett 1:a pris i lydnadsklass II också och uppflyttade till lydnadsklass III, men där tog agilityn över. DOCK kommer jag ihåg ett härligt minne när Olle skulle starta henne första gången på agility-tävling. Vi diskuterade VAR jag skulle stå någonstans. Vi beslöt att jag skulle stå kvar vid starten så hon visste var jag fanns. Hinder 1 gick bra, hinder 2 gick bra men vid hinder 3 vänder hon om och sticker fort som attan till mig och sätter sig korrekt "fot". Jag ska faktiskt erkänna att det var en viss känsla (positiv) för mig. Ok lite synd om Olle då. Men han tränade vidare och Myzan och sin mor Rosetta dom har tävlat i Agilityklass II och Hoppklass II länge. Agility var Myzans favorit.

Och hon är utställd inofficiellt och vunnit mycket men när jag anmält henne till en officiell utställning så var hon absolut inte i päls efter löp. Just den dagen öppnade sig himlen hela dagen om man säger så. Men när jag såg cockrar fullpälsade bli "slimmade" av regnet kändes det lite bättre för nu stack inte Myzan ut och det syntes inte så mycket att hon inte var fullpälsad. I en stor öppenklass blev hon 2:a med CK, det blev vi glada för.

H Rosetta var Myzans mor och i kullen blev det 2 tikar och 5 hanar. Vi hade bestämt oss för en 3-färgad tik och goda vänner en orange tik så vi fick som vi ville. Men på den tiden tyckte folk att blueroan & tan var en "ovanlig" färg men blev förtjusta och snart hade kullen sålts och vi kunde ägna mer tid åt Myzan. Men vi hade ett par valpträffar för just denna kull. En gång hade jag kallat in en vän som skulle visa vattenappotering och alla valparna simmade och apporterade UTOM EN, just det vår Myzan. Hon har aldrig velat badat i hela sitt liv, förutom i hund-badet här hemma!

Myzan-Pyz satt hellre insvept i en go filt! Nej, så var det inte men jag tycker bilden är lite rolig! Hon var foglig och ställde upp på det det mesta!

Myzan har varit helt komplikationsfri hela livet, aldrig varit sjuk förutom en livmoderinflammation. Aldrig varit några problem med henne träningsmässigt utan bara haft det bra.

Så sent som i vintras flög hon omkring i snön som en valp. Otrolig apporteringshund. Jag skulle slänga leksaker och hon skulle hämta. Jag "råkade" tappa ena vanten och så visade jag henne att jag bara hade en vante på ena handen, WOW högsta vinsten att leta upp mattes andra vante. Hon älskade den "leken". Och i vintras pysslade jag mycket med henne ute när hon nu tyckte det var så roligt.

Vi har haft "tur" med att få mycket gamla hundar. Jag älskar deras egenskaper, alla speciella på sitt sätt. Men när dom väl blir gamla så vill man ju det ska hända något så man slipper ta beslutet själv. Myzan slapp lida, det gick relativt fort och vi slapp bestämma.

Sista dagen i hennes liv. Älskade lilla vän vad vi saknar Dig........

Myzan fick i stilla, ro och frid somna in i en vit varm fäll i sin egen hundsäng hos vet Torkel Falk på Din Veterinär i Helsingborg. Vi märkte inte ens när hon somnade in för evigt utan fick fråga Torkel som alltid säger: nu är inte Myzan här längre, bara skalet kvar!

Nu lever vi på alla tusentals fina minnen Myzan gav oss!

Och Myzans gener lever nu vidare på många olika ställen, inte bara i Sverige utan också i Danmark m m, och vi hoppas att det ska skänka många människor lika härliga hundar som vår älskade Myzan!

Skutta nu runt på Agilitybanorna i himlen tills vi ses igen................/Matte 12 06 03