Så var det dags igen att skriva om en gammal trotjänares bortgång, allas vår älskade Maja!

Maja köpte vi inte som valp hos Tord Lundborg, kennel Line Sam, utan hon hade bott hos en familj och var 1,5 år gammal. Vi hade fått reda på att vår Örlidare Mimmi hade diskbråck och därmed var agilityn slut för henne och för mig, jag saknade alltså en hund att träna och tävla med. Att köpa en valp och vänta, vänta och börja träna var inte lockande så därför började vi söka efter en vuxen cocker. Vi körde 90 mil en dag då vi hade fått tipset att Maja var till salu, vi åkte dit och fann en hund som hela tiden ville vara en nära. Och så var hon tränad lite i lydnad och agility. Att köpa en 1,5 år gammal hund kan ha både sina för- och nackdelar. För Majas skull var det en nackdel där hon varit, ja, Ni som vet -vet!

Hon skulle sitta i knäet hela tiden, bara vara nära, ligga i sängen tryggt(!) intill. Vilken härligt social hund tyckte vi. Kort och gott: det tog 2 år att göra Maja till en trygg och socialt fungerande hund. Aldrig har någon hund lärt mig så mycket som Maja. Dessa två år var tuffa men tanken att lämna henne tillbaka fanns aldrig.

Lite häng i ögonen, annars var hon inte exteriört tokig alls, förutom att hon själv inte tyckte att utställning var det roligaste som fanns! Men vi hade en egen uppfödargrupp med bara avkommor efter Maja på Blekingemästaren 1999, som blev BIS!
Från vänster: H Pascal, H Madicken, H King Louie och H Mr Bean!

Men så hade hon då en enda stor passion: Agility! Det tog 1 år att få runt henne på banan. Hon tog två hinder sen stack hon ut i publiken, gång på gång tills vi började fatta varför, men det tog lång tid att få henne att lita på oss. Likaså var det med gungbrädan, hon var paniskt rädd. Jag tror vi har provat alla sätt att få gungbrädan att fungera som finns, men det var på den "gamla" tiden. Så efter 1 år bestämde jag mig, Maja ska runt. Jag gick och tog ett hinder i taget med godis (givetvis diskad) men vi kom runt hela banan. Detta var stor stor lycka efter mycket tävlande.

Maja började sedan bli bättre och bättre förutom gungbrädan. Klarade hon den, så kunde hon inte ta nästa hinder riktigt - total konflikt i huvudet! Kom inte ens ihåg om dom på den tiden hade lilla gungan? Men skam den som ger sig, det fick ta den tid det tog att ta detta hinder. Husse Olle fick ta över att tävla med Maja då jag fick kroniskt knäproblem och fick sluta med agilityn för alltid, suck! Men Maja var alltid hunden som skulle sitta i knäet, alltid ligga närmast även efter hon och jag slutat med agilityn.

När vi började fundera på att ta valpar på Himlan och Maja diskuterade vi detta med vår uppfödare Tord Lundborg, kennel Line Sam som hjälpte oss med att leta passande hanar. Tanken att Maja skulle ha dåliga gener mentalt fanns inte. Så vi parade båda med bara 10 dagars mellanrum för nedkomstdatum, boende i en trerumslägenhet, 2 trappor upp. När först Himlan fick sina valpar rök sovrummet, Maja skulle få TV-rummet och själva campade vi inne i tredje rummet. (att man orkade)! Maja låg länge i öppningsstadiet blick-stilla. Så reste hon bara på sig och skrek och där kom första valpen, en hane, därefter födde hon lätt 6 tikar. Himlan hade 3, nu hade vi alltså 10 valpar totalt. Alla var leveransklara mitten av januari. Vad tänkte vi på egentligen???

Maja visade sig vara en super-moder som tog hand om sina valpar på allra bästa sätt. Blue roan & tan hade ett par valpar som färg och vi bestämde oss för att behålla en av dom, Rosetta som idag är 11 år. Och så behöll vi Bella från Himlans kull, som tyvärr skadade sig i Agility och inte finns med oss nu. Men oj, vad mycket det var att vara uppfödare......och så hade vi 4 kvar som var 3 månader innan dom blev sålda, huuu, tur att man hade tåliga grannar och vi var nu helt på det klara med att leta hus för framtida uppfödning.
I Majas andra kull blev det 8 valpar, i dagsläget nästan 10 år nu!

Maja har alltid varit stark. Så stark att hon vid 14 1/2 års ålder tävlade officiell agility. Det var i Hässleholm och det var 35 grader varmt på öppet fällt. Även om vi hade tält och burar och blötte ner henne var jag livrädd när Olle gick in på banan. Jag tänkte: Tänk om hon ramlar ihop och dör, tydligen tänkte jag högt, för han som satt jämte mig sa: Ja, då får Maja dö på den plats hon tycker allra mest om. Jo, så var det men Maja som nu var döv skuttade på i klass II hopp och agilityklass. Lite problem med långa tunneln då hon inte hörde husse utan ibland vände tillbaka, en gång sprang hon till domaren då hon inte såg husse och när Olle sa att hon var döv förstod han. Hon var en sådan kämpe och hon ville alltid.

Förutom livmoderinflammation och några juvertumörer har hon varit frisk. Men vilken päls Maja fick efter att dom tagit bort livmodern. Puhhh......Hur många timmar har vi inte suttit och rett ut denna ulliga päls. Och när Maja var 13 år på en agility-tävling kom en annan cockerägare fram och sa: Vad gulligt när man låter valp-pälsen sitta på tills dom är vuxna, då Olle talade om Majas ålder drog cockerägaren sig tillbaka illa kvickt, medan vi fick oss ett gott skratt.

Skratten har varit många över denna otroliga hund. Fantasin tog aldrig slut i Majas liv. Att stjäla mat var hon kanonbra på och även att äta choklad på ett par sekunder, läs "Majas choklad-bravad" på annan sida! Hon var bra på att skälla och älskade att göra utryckningar på tomten ifall någon skulle gå förbi på gatan. Hennes specialitet var att ligga på rygg alldeles still och så plötsligt for hon ut med alla benen samtidigt, sen still igen! PRO-gympa kallade vi det för.

När Himlan lämnade oss i mitten av sept -07 blev Maja ensam för de andra 5 hundarna var för sig själva och så var Maja själv. Flocken tar ju en annan flockmedlems förlust mycket mycket större än vad vi människor tror och jag var icke säker på om Maja skulle hämta sig. Men vad skrev jag ovan: Hon var stark och kom tillbaka. Nu tyckte hon dessutom att Himlans dos av godis tillhörde henne också!
07 12 01 hade vi 15-årsfest här för Maja. De trogna kusinerna Malin o Emmelie från Öland kom och jag är så glad över denna dag. Men säg den lycka som varar för evigt. Maja var lite dement men vid årsskiftet 07/08 blev hon dement på ett sätt vi aldrig kunnat ana. Kunde gå mellan köket och TV-rummet i 5-6 timmar fram och tillbaka, fram och tillbaka, kom inte till bordet när vi åt, visste inte vad hennes matskål var till för och så lämnade hon lite lite mat. En cocker som lämnar mat, då är det illa. Vi hade tid för tandsanering efter helgen men när vi ringde och sa hur Maja blivit blev det ingen sådan. Naturligtvis var det Majas veterinär Torkel Falk på Din Veterinär i Helsingborg vi pratade med. Man kunde testa en särskild medicin mot demens, skulle inom några dagar se om hon svarade på den, en del hundar gjorde det och en del gjorde det inte. Maja tillhörde dom som inte svarade alls. Torkel ville vi skulle komma ner på kvällen med henne då han hade mottagning.

Sista färden visste vi när vi åkte hemifrån. Men Torkel tog god tid på sig och vi satt och pratade om Maja. Ålderdom är ingen sjukdom har Torkel lärt oss men här kom vi ju fram till att Majas tid var över. Jag erbjöd att alla hundar jag haft innan och de jag har nu kunde han ta, bara inte Maja! Kommer aldrig att få en hund som betyder så mycket för mig som Maja gjorde. Slitet uttryck men de som känner oss vet. Maja var inte mångas favorit, hon var ALLAS FAVORIT. Liksom Himlan fick Maja somna in insvept i vita fällar med ljus och lite änglar runt omkring. Det var grymt jobbigt även om förnuftet talade om att vi gjorde rätt. Majas liv var slut här och jag hoppas det dröjer länge innan jag träffar henne då jag fortfarande tror att det finns EN himmel och den är till för alla! Dock vet jag att hon hittade Himlan snabbt så nu är panter-tanterna tillsammans igen.(i nya fräscha kroppar)!

Den här gången deppade flocken ihop totalt, i 2 dagar låg dom i en hörna ihop och skulle knappast gå ut och kissa! Först efter ett par veckor var alla som vanligt igen. Och nu plötsligt har vi bara 5 hundar! Känns väldigt väldigt lite om man säger så. Men kan man vara annat än tacksam över att få ägt världens mest underbara hund i så lång tid? Nu minns vi allt det fina och massor av allt roligt vi haft ihop. Och Maja lämnar oss inte helt. Hon lever vidare i många många generationer, Rosetta och Myzan hos oss och via kennel Sundew´s i Danmark finns redan 3 generationer efter henne . Och så äger vi ju Sundew´s Dedicated To Carole King "Agnez" och "Maja" hette Line Sam Carole King, behövs det fler ord.........?

08 02 19 / Matte AnnLouise o husse Olle