På gamla dar

 
Efter att i förra sidan skrivit om valpar känns det angeläget att skriva om "de gamla" hundarna. Dom ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har känslan av att en del inte tycker att dom är så "attraktiva", dom är helt enkelt "förbrukade". Dom kan inte användas i avel längre, går inte att tävla med, kostar pengar för veterinärbesök m m.

Dom två sista meningarna förstår jag inte alls. Mina gamla "trotjänare"! Det minsta jag kan göra för dom, är att ge dom en värdig och bra ålderdom.
För mig är det njutbart att "få ha dom" så länge dom är friska. Jag njuter av dom varje dag, ingen vet hur länge jag får ha kvar dom.

 
Maja och Himlan

I mitt, och vårt, fall är det Maja och Himlan som är de äldsta. Maja dryga 13 år och Himlan dryga 12 år. Vi har lyckan att få ha dom friska och pigga, MEN jag tror man får kämpa lite och inte bara konstatera att "nu har hon blivit så hängig, vill vara för sig själv m m".

För så var det just med Maja. För två år sedan var hon visserligen med och tävlade Agility, men här hemma gick hon lite för sig själv. Inte trodde vi att Maja skulle bli så pigg igen som hon är idag. Maja var lite överviktig!!

Det blev dietfoder och med det viktnedgång. Mycket förändrades med detta. MEN bara för att man har 13 år på nacken betyder det inte att man måste sluta med agility, aktivitet, stimulans och motion! Tvärtom: gamla hundar behöver sitt dom också!

Maja är ingen hund som bara skulle klarar sig på promenader. Hon är van att det händer något, att hon aktiveras. Olle tränar Agility med henne och förhoppningsvis blir det ännu en säsong MEN vi gör det för att Maja och vi tycker det är roligt. Hon har ingen chans att vinna mot yngre fräscha hundar, men är VINNA allt? Nej, inte för oss. Det är en ynnest av lycka att få se Maja hoppa Agility, att få träna lydnad med henne eller framför allt se henne springa fritt i skogen!

Himlan har ett ålderdomstecken, hörseln är väldigt starkt nedsatt. Men ska man sluta prata med sin hund för det? ICKE! Jag talar om för henne hur mycket jag tycker om henne och har hon i 12 år förstått att talet kommer från min mun så fattar hon ju det nu också, fast hon bara kan se att min mun rör sig. Personligen tror jag inte att hörseln betyder så jättemycket för en gammal hund. Och vad gör man? Jo, det är bara att lära in handtecken. Vill man att hon ska komma får man vifta med händerna, ja, man får använda hela sitt kroppsspråk. Visst kan hon bli rädd ibland när hon ligger och sover lite olämpligt vid en dörr som öppnas eller stängs, men det är allt.

Himlan har alltid älskat utställning, so what? Det finns många trevliga inofficiella sådana. Att Himlan saknar en hel del tänder säger domarna ingenting om. Dom har tyckt att hon varit mycket fräsch för sin ålder och hon har på de flesta inoff utställningarna i fjol placerat sig i BIS-finalen för veteraner. Och om allt går bra så ska hon få visa sig i år igen. Hon älskar att få visa sig och hur många barn har hon inte gjort lyckliga då dom ställt henne i "barn med hund". Himlan står nämligen där man ställer henne!

Men när jag hör resonemang som "att det är inget att lägga pengar på dessa gamlingar", blir jag trött! Vad ger en inofficiell utställning för något? Massor, för oss och för Himlan!

Det gäller att ha kul här i livet, man har bara ETT!!!
Struntar fullständigt över fina resultat bara man har roligt tillsammans med sin hund.

Och det gäller väl hundar i alla åldrar eller? I alla fall funkar det så för oss!
Vad gör väl att Himlan har "de grå tinningarnas charm"?

Så jag vill måna om att man sköter om sina gamlingar, motionerar, aktiverar m m. Och så får man skämma bort dom lite också. Ligga under täcket m m!!!!

Jag är lycklig och stolt över mina gamla hundar. Naturligtvis skulle jag vilja att dom skulle leva för evigt, men så är det ju inte.

Så jag uppmanar Dig till att njuta av "de gamla", gör saker tillsammans.
Lika viktigt som det är att socialisera valpar måste man aktivera gamlingarna och låta dom också vara med. Visst tar dom en "avelsplats" som en del säger, (hatar ordet) men för mig får dom så gärna göra det.

Jag älskar Maja och Himlan, och jag fäster mig inte så mycket vad 13 år x 7 är, brukar säga att Maja är en pigg 70-åring! Men när den dagen kommer då dom blir sjuka eller lider ska jag aldrig behålla dom för min egen egoism, utan då ska dom få komma till hundarnas himmel!

Så nu har jag gjort ett slag för hundarna på "ålderns höst"! För mig är dom ingen BELASTNING utan en NJUTNING!