Skönheten och odjuret

 
En solskenshistoria om Borrelia? Ja, men vägen fram tills att allt blev bra har varit jobbig, särskilt för vår älskade hund. Det var Himlan som drabbades förra sommaren, idag 10 1/2 år gammal. Himlan har alltid varit på G och tyckt det mesta varit roligt. Vi har ställt ut henne vilket hon verkligen tyckt om och vi har kört Agility ganska mycket, något som också har varit en stor passion för henne. Dessutom har vi alltid hundarna i bra kondition så många och långa promenader i skog och mark har tillhört vardagen.

MEN så har vi sett att hon i Agility inte hoppat rent, hon har stannat upp framför hindret innan hon hoppat. Däremot har hon hoppat genom däcket helt felfritt och över murar så det har inte varit lätt att få ihop vad som har varit fel. Det kan ju "sitta i huvudet" också, alltså att hon fått ont någon gång vid ett hopp och så förknippar hon det med varje hopphinder!

Men i slutet av maj 2003, då hon på inget sätt blivit akut sjuk, tyckte vi att någon skulle behandla henne. Vi åkte iväg till en fysioterapeut som kände att musklerna var stela i ländryggen och Himlan fick ultraljud 3 dagar i sträck, 5 dagars uppehåll och sedan 1 ggr varannan dag i 1 vecka. Efter dom första 3 gångerna tyckte vi Himlan blivit piggare men efter 5 dagars uppehåll och så ultraljud igen började hon halta FRAM! Fast hon hade ont bak! Det blev ingen bättring, tvärtom. Men sa man, justerar man något där bak kan det visa sig på något annat ställe. En bit in i juni var Himlan så pass halt att det fick bli veterinär som röntgade hela frampartiet utan att hitta någonting! Veterinären kände att musklerna från hals till ländrygg var spända. Nu fick hon ta det lagom lugnt en tid + att Cortison sattes in. Veckorna gick och hältan försvann men ve stod ungefär på samma punkt som vi började. Himlan var så frustrerad av att hon inte fick köra Agility när hon såg andra hundar göra det. I slutet av juni hade vi en klubbtävling. Vi körde Himlan utom tävlan på hindren för small (väldigt låga) och hon fick inte ta A-hindret m m. Nu skulle Himlan få ha det riktigt kul trodde vi, men nej, samma problem och hon var sig inte lik. Det gör så himla ont i en matte och husses hjärta. Himlan hade ju motivationen men så gick det inte och vi var besvikna. Inte för att vi på något sätt tänkt en fortsatt Agilitykarriär framöver utan för att Himlan skulle få göra något som hon älskade.

I mitten av juli uppsökte vi en veterinär som är specialist på leder- och skelett. Hon röntgade ryggraden och bakpartiet men det var helt u a. Hon kände också att Himlan var mycket stel i sina muskler. Vi skulle massera henne och efter varje promenad stretcha henne. Dessutom var det bra om vi kunde simma henne, sommaren var het och vattnet var varmt. Vi masserade henne, med jag vet inte vad, hästliniment, arnika m m och stretching känns rätt normalt eftersom vi haft Mimmi som hade diskbråck i ländryggen. MEN Himlan blev inte bättre, det hjälpte bara för stunden. Någon simning blev det inte för det kändes inte rätt. Himlan blev nu sämre och i mitten av augusti fick vi ringa veterinären vi varit hos sist som satte in Rimadyl (smärtstillande och inflammationshämmande medel). Först i 10 dagar men sen fick vi fortsätta då hon inte klarade sig utan medicinen. Oron gnagde, men tankarna för oss gällde enbart ryggen (efteråt kan man inte fatta att man var så "enkelspårad"!

Men så ganska plötsligt förändrades Himlan. Hon ville liksom inte vara med längre. Dessutom hade hon nu problem med att hoppa upp i soffan och sova i sängen som annars är självklart. Hon började dra sig undan, var allmänt slö.

OCH tänk att inte en enda gång under denna tid funderade vi på Borrelia! Men Himlans problem liknade så mycket vår tidigare hund Mimmi som hade diskbråck i ländryggen så vi var helt inne på att det var ryggen det var fel på. Sommaren var ju mycket varm och Himlan hade nyss löpt och då brukade hon ju bli slö, vi försökte hitta alla möjliga orsaker varför hon var som hon var. Men nu var vi inte bara oroliga, vi var också ledsna. Ni vet, när ens älskade hund ger blicken "hjälp mig" och man bara står där. Eller när hon drar sig undan och inte ville vara hos en, hon som alltid velat vara nära. Droppen kom dock den dag när det ringde på dörren och Himlan låg kvar under köksbordet och inte ens lyfte på huvudet. Då fattade vi att här står det inte rätt till. När dom andra hundarna sprang ut och skällde låg hon stilla kvar. Nu måste det göras något!

Vi beställde genast tid hos veterinär Torkel Falk på Din Veterinär i Helsingborg. Han gick igenom Himlan väldigt noga och lyssnade lika noga på vad vi hade att berätta. Det var inte första gången han såg Himlan så han kände henne lite. Han hittade ett dåligt tandstatus lite här och där med inflammation i tandköttet men det var allt så långt. Han började med att ta ett slags blodprov och vi fick vänta på svaret medan vi var där. Det visade att Himlan hade en infektion i kroppen, men var? Var det tänderna eller var det något annat? Med tanke på HImlans symptom ville Torkel ta prov på sköldkörteln samt ett Borrelia/Erlichias prov. Inte för att vi trodde på det sistnämnda men ändå. Himlan stod då fortfarande på Rimadyl. Torkel sa att han skulle höra av sig om 10 dagar när proverna var klara.

GISSA om jag blev förvånad när han redan efter 5 dagar ringer och talar om att dom har funnit att Himlan har Borrelia! Jag blev helt paff! Han förklarade att det mäts i titrar och att Himlans infektion var som "mest akut" just nu. Hon skulle nu behandlas med 3 veckors Penicillin och så skulle vi sätta ut hennes Rimadyl. Jag brukar inte ifrågasätta Torkel men nu stod jag på mig och sa att Himlan faktiskt behövde den medicinen för sin rygg. Men nej, här behandlar man en sak i taget och jag fick mycket motvilligt ge mig, även om jag inte trodde på det ett dugg. Så började vi Penicillin-behandlingen och efter 1 vecka märktes redan en förbättring.

Efter att vi fullföljt kuren hade vi en Himlan som var "som vanligt" igen.

Nu ville hon vara med oss och nu hoppade hon upp i soffan och ville sova i sängen. ALLTSÅ inga ryggproblem heller! Hennes tänder fixades naturligtvis också till. I skrivandets stund har hon inte ätit en enda tablett sedan sista Penicillin-tabletten och ryggbesvären finns inte mer! Ingen mer än Himlan är gladare än vi! Underbart att se henne pigg igen!

Ska tillägga att vi sätter Frontline hela fästing-säsongen, men visst, en och annan har satt sig ändå. OCH det räcker ju med en fästing. OM den är av "fel sort". Eftersom vi är lite alternativare och försöker leva så giftfritt som möjligt är jag ändå beredd att använda starkare medel i år. Inget kan vara värre än Borrelia.

Stort TACK till Torkel Falk som redde ut den här härvan som till slut blev en Himla solskens-historia!